Jag är snart tillbaka, jag är ingen hemmamamma.

Det var ungefär det sista jag sa på jobbet innan jag loggade ut för sista gången på länge, och lämnade in min dator.

Det är snart ett år sen. Ett alldeles underbart år har det varit. Att jag inte trivdes hemma med pojkarna berodde på många saker;

  • Jag fick en lindrig förlossningsdepression när Hjalmar föddes, vilket inte är helt ovanligt när man genomgår katastrofsnitt. Eftersom jag inte visste hur det skulle kännas att vara mamma antog jag att det var normalt. Dessutom gick en av mina vänner bort när jag fortfarande var på BB med honom.
  • När Alfred föddes mådde jag bra, förutom att jag fick en diabetesdiagnos att anpassa mig till.
  • Det är otroligt krävande att vara hemma med barn. Mycket mer krävande än att jobba. Alla borde testa. En stor eloge till alla hemmamammor och pappor som kämpar på.
  • En ettåring och en nollåring behöver mycket och det är svårt att räcka till åt båda två.
  • Vi hade bara en bil – jag var helt låst hemma! Nu inser jag hur mycket det faktiskt påverkade. Räddningen var att grannen också var hemma med barn, kaffestunderna med henne var guld värda.
  • Jag hade ett jobb att gå tillbaka till, men att vara borta varannan vecka kändes inte realistiskt med två små hemma.

Nu är läget helt annorlunda.

  • En sexåring och en femåring gör att det är ganska mycket fart och ljud när de är hemma – dagarna utan program med endast en liten bebis att ta hand om känns välkomna. Lugn och ro är inte tråkigt utan efterlängtat.
  • Ovannämnda sexåring och femåring hjälper också till att se efter henne och roa henne. Hon är otroligt imponerad av sina bröder och de älskar att vara hennes idoler.
  • Jag vet att tiden tar slut. Det finns en ände på denna hemmavardag och den innebär trötta barn, galonhalare fulla av sand, stress och jobbiga dagislämningar.
  • Jobbet som väntar känns roligt och meningsfullt, och det ger mig tid till familjen både på kvällar och helger.
  • Jag har haft roliga projekt som tagit mycket av min tid. Podcasten i höstas och nu bloggen.
  • Sömn. Ellen sover på nätterna, det har hon gjort nästan hela tiden. Efter att ha levt som småbarnsförälder i snart 7 år känns det som sovmorgon när hon vaknar vid 6:30.

I augusti börjar jag jobba igen. Hjalmar börjar skolan. En ny vardag väntar så jag försöker njuta allt vad jag orkar av den här tiden. Det känns som att den bara rinner iväg.

5